lördag 31 januari 2009

Det finns bara en väg och den är upp!

Skrev en låt efter att ha fått höra en väns dröm. Den handlar igentligen om att aldrig ge upp. Om att inte låta avund och jantelag stå i vägen. Vi har en tendens att tala om för andra att de inte ska tro att de är något. Personligen tycker jag inte att man ska gå runt med näsan i vädret, men man ska vara stolt över vad man lyckats med och stolt över att man är den man är.

Berget

Inatt jag drömde något som
Jag aldrig drömt förut
Jag drömde att jag besteg ett berg,
På vägen upp såg jag nån som var som du.

Jag kände till varenda klippig sten,
Och alla slånbär invid bergets fot.
Och stupets kant kändes så bekant
Och ur en skreva steg dofterna av sot.

Jag la mig ner, och drog mig fram
Jag ville se vad som fanns där nedanför.
Jag såg de stunder som kunde gå
Förlorade om jag inte höll mig kvar.

Jag bestämde mig för att vända om.
Upp mot toppen där jag just sett dig stå.
För vill man komma dit man drömde om.
Får man se till att aldrig sluta gå.


Jag reste mig och kände snart
ett slag av avund dunka i min rygg.
Det slet tag i mig och vände mig
Mot den avgrund som just fått mig på flykt.

Nu stod jag där och och svettades
Förskräckt av att se livet rinna bort.
Och avunden log förstående och sa
Min vän, underbart är kort.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Oj, så fin! Det är ju precis så det är. Fast för att kunna vända åt rätt håll måste man varit längst ner. Först då förstår man att det finns en väg upp. Så ljuset i tunneln är inte alltid ett tåg.
Susanne

Simon sa...

Mycket bra! När får vi höra den med musik?

Stranne sa...

Nästa gång du bjuder till fest så tar jag med gitarren Simon ;-)