tisdag 24 februari 2009

Konsten att provocera en svensk part IIII

Slå dig ner i fikarummet på jobbet.

Tala om att du är riktigt nöjd med din lön.

Späd gärna på med "och den 25e smäller det, *katjiiing*"
Upplagd av kl.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Min favorit är - "Nä, så j-a bråttom är det inte, jag har månadslön"
Obs! Riktar sig endast mot de ambitiösa och arbetsledare utan sinne för noggrannhet men snabbhet.
Ha då i åtanke att jag själv är arbetsledare och skulle kunna strypa de som ingår i mitt team om de yttrar samma sak när det är bråttom, bråttom. Dubbelmoral, javisst, men jag jobbar på det.

24 februari 2009 kl. 16:04
Stranne sa...

haha, den där får du gärna utveckla. =)

24 februari 2009 kl. 18:34
Anonym sa...

Jag skulle vilja hävda att jag alltid haft en god arbetsmoral och har oftast arbetat på full kapacitet.
När jag seglade som matros fanns det alltid något korkat befäl som stod och skrek "att nu är det bråttom" fast dom visste att det inte kunde gå snabbare. Det kunde däremot gå långsammare :) och ju högre dom skrek desto långsammare gick det och vi hade riktigt roligt.
Jag lovade mig själv dyrt och heligt att aldrig bli sån.
Det gick åt h-e med dunder och brak.
Där stod jag, "få så fart för h-e", "det var väl själve d-n att det ska ta sån tid".
För ett par år sen kom jag till insikt, jag hade ju blivit precis det jag inte ville bli.
Numera tillämpar jag min taktik på kaptener och 2:e styrmän under mig.
Några exempel;
-"Nu e de bråttom"
Svar:"vänta, jag ska bara dricka upp mitt kaffe". Fyll gärna på koppen samtidigt.
-"Dom säger att vi måste göra detta så snabbt som möjligt"
Svar:"ok, måste bara gå på dass först, sen ringa ut gubbarna. Vi äter väl lunch först? Annars blir det dumt för kocken".
"Varför är stuverierna så lånsamma, nu får vi ligga flera timmar extra"
Svar:"Kommer inte din lön den 25:e också?"
Notera att detta gäller situationer där jäkt och pådrivning bara är löjligt.
I vissa fall är det faktiskt bråttom och då träder den lilla penalisten fram i mig.
Men vem avgör vad som är brådis?
Vad ger mig rätt?
Jag måste ha kommit en bit på vägen iallafall.
För en vecka sen kom en fillipinsk matros till mig när han skulle hem. Han gav mig en kram och hade tårar i ögonen, samtidigt tackade han mig för att jag förstod honom i svåra situationer när han fipplade till det.
Det värmde i hjärtat.

25 februari 2009 kl. 09:10

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)